Grupp 8

FCI-nummer 314

FCI-standard på engelska publicerad 2011-01-19

FCI-standard fastställd av FCI General Committee 2010-10-13

Översättning fastställd av SKKs Standardkommitté 2011-08-18

 

STANDARD FÖR NEDERLANDSE KOOIKERHONDJE

URSPRUNGSLAND/HEMLAND: Nederländerna

ANVÄNDNINGSOMRÅDE: Sällskapshund och jakthund, använd för traditionell andjakt.

FCI-KLASSIFIKATION: Grupp 8, sektion 2

BAKGRUND/ÄNDAMÅL: År 1942, under andra världskriget, började Baronessan van Hardenbroek van Ammerstol att återskapa rasen nederlandse kooikerhondje. Hon lämnade bilder på den typ av hund hon sökte till en cyklande gårdfarihandlare och bad honom hålla utkik efter sådana hundar. På en gård i regionen Friesland fann han en tik som numera är välkänd i rashistoriken som ”Tommie”, det var hon som blev stamtik för nederlandse kooikerhondje.  År 1966 erkände holländska kennelklubben rasen interimistiskt och 1971 blev den fullt erkänd.

Nederlandse kooikerhondje användes – och används fortfarande – för en typ av lockjakt på and som förekom före eldvapnens tid. Hundens uppgift är att med sina rörelser och sin viftande svans locka änderna så att de simmar mot strandkantens gömställen (skärmar) och in i en artificiell återvändskanal där de fångas in. De infångade änderna antingen ringmärks för ornitologisk forskning eller hamnar på matbordet.

 

HELHETSINTRYCK: Nederlandse kooikerhondje är en harmoniskt byggd liten jakthund som är vit med orange-röda fläckar och nästan kvadratiska kroppsproportioner. I rörelse bärs huvudet högt och den väl bepälsade och viftande svansen bärs i höjd med eller över rygglinjen. De typiska svarta behängen på öronspetsarna kallas ”örhängen”. Pälsen skall vara naturlig och otrimmad.

 

VIKTIGA MÅTTFÖRHÅLLANDEN:

Kroppslängden, mätt från skulderleden (skuldra/överarm) till sittbensknölarna kan vara något större än mankhöjden. Skallens längd skall vara i det närmaste lika med noslängden.

 

UPPFÖRANDE/KARAKTÄR: Nederlandse kooikerhondje skall vara livlig, rörlig och självsäker med tillräcklig uthållighet och styrka. Rasen skall vara godlynt och alert, men inte högljudd. Den är trogen, lättsam och vänlig. När det inte är andjaktsäsong förväntas rasen kunna söka och döda skadedjur, alltså behöver den vara intensiv, snabb och tuff. Det är en genuin jakthund som skall vara uppmärksam och energisk med entusiasm för arbete och en gladlynt karaktär.

 

HUVUD: Huvudet skall vara måttligt långt, i harmoni med helheten, välmejslat med mjuka linjer.

 

SKALLPARTI

Skalle: Skallen skall vara tillräckligt bred och måttligt välvd.

Stop: Stopet skall, sett i profil, vara väl markerat men inte alltför djupt.

 

ANSIKTE

Nostryffel: Nostryffeln skall vara svart och välutvecklad.

Nosparti: Nospartiet skall, sett från sidan, inte vara för djupt och något kilformat. Sett ovanifrån skall nospartiet inte avsmalna för mycket och det skall vara väl utfyllt under ögonen.

Läppar: Läpparna skall vara strama utan att hänga ned och de skall helst vara välpigmenterade.

Käkar/Tänder: Saxbett, fullständigt antal tänder är önskvärt. Tångbett accepteras men är mindre önskvärt.

Ögon: Ögonen skall vara mandelformade, mörkt bruna med ett vänligt och alert uttryck.

Öron: Öronen skall vara medelstora och ansatta precis ovanför en tänkt linje från nosspetsen till yttre ögonvrån. Öronen skall hänga tätt intill kinderna utan veck. De skall ha bra behäng och de svarta hårspetsarna, kallade ”örhängen”, är mycket önskvärda.

Hals: Halsen skall vara välskuren, tillräckligt lång och ha välutvecklad muskulatur.

 

KROPP

Överlinje: Överlinjen skall följa en mjuk linje från manke till svans.

Rygg: Ryggen skall vara stark, plan och ganska kort.

Ländparti: Länden skall vara välmusklad och tillräckligt lång och bred.

Kors: Korset skall slutta något och vara tillräckligt brett; längden skall vara 1,5 gånger bredden.

Bröstkorg: Bröstkorgen ska nå till armbågarna och ha tillräckligt välvda revben. Förbröstet ska vara tillräckligt utvecklat.

Underlinje och buk: Underlinjen skall vara något uppdragen mot länden.

Svans: Svansen skall vara ansatt i linje med, och följa rygglinjen. Den skall bäras i ryggens förlängning eller nästan rakt upp (glatt). Den skall ha bra behäng och en vit plym. Den yttersta svanskotan skall nå till hasen.

 

EXTREMITETER

FRAMSTÄLL

Skulderblad: Skuldrorna skall vara tillräckligt tillbakalagda för att ge en jämn överlinje från nacke till rygg.

Överarm: Överarmarna skall vara väl vinklade mot skulderbladen och vara av samma längd som dessa.

Armbåge: Armbågarna skall ligga nära kroppen.

Underarm: Frambenen skall vara raka och parallella med stark benstomme med god täthet och längd.

Mellanhand: Mellanhänderna skall vara starka och något snedställda. 

Framtassar: Framtassarna skall vara små och något ovala. De skall vara riktade framåt och ha kompakta väl slutna tår.